Förlåtelse – för vem är det bra?

 ”Det är gudomligt att förlåta” säger ordspråket. Snarast är det begåvat. Det förflutna kan du ändå inte göra något åt. Det du kan göra något åt är nuet och framtiden och det fylls bättre med nya intryck.  

Dagens Nyheter har nyligen veckan publicerat tre kulturartiklar om förlåtelse. Ann Heberlein började den 17 juni med anledning av Desmond Tutus förlåtelsekampanj i Sydafrika. Johanna Mannergren Selimovic fortsatte med artikeln  ”Förlåtelse kan bara ges – aldrig tas” som bl.a. menar att förlåtelse är ett för enkelt sätt att dra ett streck över oförrätter. Anita Goldman är författare till den tredje artikeln som diskuterar förlåtelse ur offrets hälsosynpunkt och även förlåtelsen som en nödvändig och ständigt pågående process.

Begrepp som synd, skuld, förlåtelse och straff är knepiga termer som förföljt oss sedan urminnes tider. Varför skall man då förlåta? Ur andligt perspektiv är förlåtelse en process som skapar frihet. Och alla människor vill vara just fria. Logiken är att den som utsatts för en orättfärdighet är inte fri om man under lång tid fortsätter att vidmakthålla plågsamma mentala band till det förflutna. Personer som förlåtit har lättare att leva i nuet och att se framåt.

Att du som person förlåter en begången orättfärdighet innebär dock inte frånvaro av konsekvenser för förövaren. Nu kommer något som kan vara svårt för den moderna människan att förstå. Jag menar att den karmiska processen sköter om följderna för förövaren. Negativa handlingar får alltid följder som återspeglas på förövaren. Du behöver själv varken oroa dig för vare sig rättvisa eller hämnd. Straffet – eller konsekvensen – kommer ändå. Annars skulle människorna aldrig lära sig något, och det karmiska hjulet stanna. Den vanligaste konsekvensen är man själv drabbas av sådant man utsatt andra för. Det sker förr eller senare, kanske till och med i nästa liv.

I samhället har vi dessutom rättsväsende som innebär att att grova övergrepp uppfattas som ett brott mot staten. Här kommer en straffrättslig påföljd i mer konkret anslutning till att ett övergrepp begåtts. Inte heller där spelar det någon roll om man personligen förlåtit förövaren eller inte.  Straffet utdöms ändå. Så – varför inte ta chansen och bli fri?

Nu kommer vi in en annan knepigt fenomen, nämligen syndernas förlåtelse som ges i kyrkan. Det karmiskt enda möjliga sättet att mildra konsekvenserna av negativa handlingar är att inse felstegen, ångra sig och ärligt försöka bättra sig. Att seriöst fundera över sina felsteg och inse vad man kunde gjort bättre är alltså en nödvändig startpunkt för denna process.

Som ung tyckte jag att syndernas förlåtelse i kyrkan var rätt fjantigt och suspekt, men i mer mogen ålder kan jag förstå bakgrunden och syftet. Att göra förlåtelsen till en ritual är ett smart sätt att göra den personliga rannsakelsen till en återkommande och viktigt aktivitet. Insikten om felstegen minskar risken för återupprepning. Karmiskt sett har man då gjort det bästa av situationen.

Följderna av allvarliga felsteg går dock aldrig går att slippa helt och hållet. Om så vore fallet skulle ju en Hitler ha kunnat dra ett streck över alla sina oförrätter bara genom att säga ”förlåt” i eller utanför kyrkan. Det är inte möjligt. Däremot skulle alla människor som direkt eller indirekt utsattes för Hitlers oförrätter bli mer fria i nuet och i framtiden om de drar ett streck över vad som hänt. Om man har förmåga till det eller inte är bör inte skuldbeläggas. Vissa kan och andra kan inte förlåta. Det är inte syndigt att inte förlåta. Men det gynnar helt klart den personliga utveckligen och välmågan att lägga gammalt groll och oförrätter bakom sig.

Förlåtelse stater emellan är ett knepigt kapitel. Men här håller jag med Anita Goldman – vad är alternativet?  Starta krig? Ett problem med krig är att man aldrig vet hur det slutar. Samma sak med hämnd i största allmänhet. Det kan påbörja våldsspiraler som fortsätter i generationer där ingen till slut helt tydligt minns vad som startade konflikten. När man börjar fundera i termer av hämnd så är det säkrast att gräva ner stridsyxan på direkten.

Att vara en person som förlåter bör inte förväxlas med mesighet. Vi behöver exempelvis inte umgås med människor som behandlar oss illa därför att vi intalar oss att vi ständigt måste förlåta dem. Gå en annan väg istället. Det är ett konkret sätt att lära andra hur vi vill bli behandlade. Vi bör välja att umgås med de människor som vi mår bra av.

 

Comments

  1. Lottie says:

    Förlåtelse är verkligen gudomligt! Verklig förlåtelse är en transcendens från ett fängslat smärtsamt tillstånd till befrielse. En möjlighet för den förlåtande att lämna det förflutnas skugglandskap och gå vidare: oavsett det handlar om en individ eller på mer aggregerad nivå. Tyvärr så får helande processer, som förlåtelse och försoning, allt för litet utrymme i den offentliga diskussionen, där intresset istället fokuseras på konflikten, brottet, kränkningen osv. Men förlåtelse är också en process av mognad, som behöver föregås av vilja, mod, förståelse, intention och tålamod.

  2. Birgitta Lindström says:

    Förlåter gör man för sin egen skull, för att ge sig själv sinnesfrid och att då släppa taget om det som hänt. Detta gäller även om man själv varit den felande, man förlåter sig själv!

  3. Jonas says:

    Dåligt med seanser på Hahnbooks.com… Ni har skrivit böcker som kom ut 1997, 1999, 2004 och 2007… Det är 7 år sedan den förra boken… När kommer nästa? Håller ni på med en bok?

    Inga andra aktiviteter heller… Ni var i Växjö för några år sedan, därefter ingenting…

    Vore trevligt med litet mer aktivitet på bloggen också…

    Tack för den aktivitet som trots allt sker…

  4. Förlåtelsen är en underskattad kraft. Dels att den använts på ett okänslosamt sätt… endast förlåtelse som kommer från ”hjärtat” och är äkta och sann, gör verkan. Förlåtelse kan aldrig ske på kommando eller för att man ”måste”. Kan hända att den egna förlåtelsen av sig själv är viktigast… Allt utgår från vår ”kärna” och våra liv blir därefter…

    Tack för att Du/Ni tar upp detta samt kopplingen till reinkarnation och karma. Karma betyder tydligen kärlek och är lärdomar och lektioner på livets stig som ingen kan fråntas och ingen kan stjäla. Kanske avsaknad av reinkarnationens betydelse är vårt ”enda” enskilda och globala problem – om än ett stort sådant. Sååå många människor har skrivit om reinkarnationen som betydelsefull faktor men eftersom livet är förgängligt och livscykeln till slut fullföljs har det varit lätt att avfärda detta viktiga ämne… Så viktigt att det kan vara allmänt spridande om kunskap om reinkarnation som kommer att ”rädda vår värld” och sätta fullt fokus på människan som skapare och mästare i kunskap om sitt eget liv, sin livsuppgift och framförallt om sin fantastiska inre boende kunskap som kommer att göra underverk med våra liv och på en global nivå.

  5. ruben says:

    Jag tror förlåtelsen är en upplysning vi fått, för att det blev för tufft i vår värld för människor. Hade vi inte haft förlåtelsens möjlighet, skulle vi nog inte finnas till. Den är enastående i det att vi för ett ögonblick får möjligheten förstå den illusion vi egentligen genomlever. Lite av himmelsk uppenbarelse kanske?

  6. Att förlåta skapar enbart effekt om hatet och bitterheten, som är sorgens och kränkningarnas sekundära reaktion, kan bearbetas och släppas. I mitt arbete som holistiskt arbetande terapeut ser jag så tydligt vilka negativa konsekvenser sådana känslor skapar för människor. Att ”förlåta” utan att få bort hatet och bitterheten hjälper inte. Det är därför avgörande att arbeta med sina negativa känslor och inte enbart tro att en ytligare förlåtelse hjälper. Min erfarenhet är att när väl känslorna bakom har försvunnit finns det vanligtvis inte så mycket kvar att förlåta. Istället har förståelsens högre perspektiv infunnit sig,vilket medför en acceptans för att motparten inte förstod effekten av sina handlingar och inte kunde agera på en högre nivå.
    Vi lever för att utveckla våra själar och ibland är våra ”fiender” faktiskt våra bästa lärare.

  7. Det verkligt knepiga är att man måste förlåta sig själv. Det finns ingen yttre auktoritet utanför dig själv som har makt att förlåta dig, utan du måste inse att du själv är värd förlåtelse. Om inte du har förlåtit dig själv för ett brott är du fortfarande inte förlåten ens efter ett livslångt fängelsestraff.

    Föreställningen om en yttre auktoritet är ett arv efter katolska kyrkan, där prästerskapet utmålade Gud som en straffande entitet skild från oss själva. Och att du kunde erhålla förlåtelse endast genom en präst. Men det sker nu ett uppvaknande, vi anar att det är inte alls så det är. Jesus sa att Gud är inom oss, och blev sannolikt korsfäst pga detta yttrande, då det hotade prästernas makt över folket. Och det är egentligen ingen större skillnad mellan detta, och Statens makt över individen.

    Att förlåta är alltså att förlåta sig själv, men vi har fått inpräntat i oss att förlåtelse bara kan ges av något utanför dig själv, och utan att man själv tar itu med sig själv. Det senare kan vara en mödosam väg, men den är alltid öppen – t.o.m. för sådana som Hitler. Ondskan har ingen självständig existens, utan är bara en skugga som upplöses när man riktar ljus mot den. Men det kan aldrig ske genaom att bara rabbla ett ”förlåt”.

  8. Agneta says:

    Förlåtelse och förståelse upplever jag som starkt länkade till varandra när man förstår kan man också förlåta eller man kan också säga att i och med att man förstår är förlåtelsen där men heller inte så viktig längre….

Kommentera