Robert Hahn: Om livets mening

 

Många läste och diskuterade min förra blogg om Richard Dawkins och hans ”biologiska” världsbild. Den bygger på vetenskapens rön och är, enligt Dawkins, helt logisk. Den världsbilden lärs ut i skolorna. Att tro blint på den är vad som förväntas av forskare inom naturvetenskapen. Det är exempelvis stört omöjligt att göra karriär inom våra universitet om man inte tror fullt och fast på att vetenskapens bild av verkligheten är den rätta. Andra betraktas som opålitliga, stå utom kontroll och tros kunna ställa med vadsomhelst.

Ingen säger förstås så rent ut, men efter många diskussioner och signaler från kollegor och medarbetare så finner jag att det är precis så. Hetsjakten är mest uppenbar från skeptikerhåll, vars böcker och propaganda har samma mål som gårdagens inkvisition – att sätta stopp för överträdelserna genom att förlöjliga dem och elda på opålitlighetsmyten. När jag anställdes på Linköpings Universitet 2009 fick jag lova dekanus att aldrig hänvisa till denna anställning när jag skriver om andliga frågor. Detta ger en fingervisning om hur ofattbart rädd man är för andligt färgade resonemang. Just därför skall jag nu, på tryggt avstånd från universitetets väggar, diskutera problem med vetenskapens världsbild. Låt oss ta en för alla viktig fråga – vad är livets mening?

 

Livets mening – en svår nöt

Enligt vetenskapen så har livet ingen mening förutom att vi skall fortplanta oss och bevara människosläktet. Jag har flera invändningar mot detta. För det första finns det ingen vetenskaplig metod som kan påvisa någontings mening. Vetenskapen kan beskriva händelseförlopp i statistiska termer, men om något har en mening så får vi allt fylla i den själva. Den är ett resultat av ett subjektivt logiskt resonemang.

Mitt andra problem är att en slutledningsmetod från vetenskapen överförs till en frågeställning som den inte är avsedd för. Jag skall förklara vad jag menar. Om jag undersöker ett samband, men inte kan belägga det, så är min slutsats som vetenskapsman att samband saknas. Samma sak görs dock med frågan om livets mening. För att man inte finner någon mening med vetenskapliga metoder påstår bl.a. Dawkins att det inte finns någon mening. Denna slutsats är dock bara giltig om man har en metod som är avpassad för frågeställningen och därmed har förmåga att leverera ett korrekt svar. Som vi redan sett är så inte fallet.

 

Att välja rätt ”modell”

Fel metod levererar inte giltiga svar. Jag har blivit varse detta problem i mitt arbete med matematiska modeller för läkemedels omsättning i kroppen. Jag har själv utvecklat sådana modeller för vätskor. Applicerar man en modell som inte stämmer med kroppens sätt att hantera läkemedlet eller vätskan så kan man få vilket svar som helst. Att välja rätt modell för att lösa frågeställningen är därför helt avgörande för riktigheten i svaret. Att använda fel metod gör hela verksamheten meningslös. Den kan även vara bedräglig, både för en själv och andra. Detta missbrukas tyvärr för att ge biologens trosuppfattning ett högre ”värde” än andra vars resonemang grundas på annat än vetenskap.

Som vi redan konstaterat saknar dock vetenskapen både metod och en modell för att klargöra någontings mening. Ändå har man, inklusive Dawkins, en uppfattning i denna fråga. Det är en trosuppfattning som bygger på en övertolkning av vetenskapens förmåga att lösa problem. Då gör man klokt i att inte basunera ut sitt resultat som ”vetenskapligt”. Men så sker inte. Det är så här du skall anamma, punkt slut, om du vill göra dig gällande som vetenskapsman i Sverige. Eller om du skall anses tillräknelig i bl.a. radio och TV.

 

Alternativa modeller för livets mening

Om du frågar vänner och bekanta om livets mening så får du helt andra svar än den vetenskapliga modellens, trots att alla värnar så mycket om just den. Vanliga svar är: vi lever för att samla erfarenheter och genom dem utvecklas som människor. Vi lever för att ta ansvar och inse, oftast genom våra egna misstag, vad som är rätt och fel. Vi utsätts för svårigheter för att utveckla medkänsla om empati med andra levande varelser (inte bara med medmänniskorna). I slutändan kan man bli vis, med vilket jag menar en intuitiv förmåga att förstå vad som är rätt och fel, bra och dåligt.

Vetenskapsmannens invändning är då att visheten tar slut när man dör. Gör den? För det första sprider man sin vishet till andra medan man är i livet. För det andra kanske själens vishet finns kvar även när hjärnan dör. Det är en fråga som är en utmaning för varje människa att själv undersöka och komma till klarhet om. Många bevis finns för att själen, vårt medvetande, kan existera utanför vår kropp och fortleva. Men då talar jag om personliga bevis. Den som är intresserad av att utröna sådana frågor kan läsa mer i mina andliga böcker på www.hahnbooks.com.

 

Möjliga vägar framåt

Den vetenskapliga bearbetningen av dessa spörsmål tycks ha stannat av. Intressanta angreppspunkter vore att systematisera nära-döden-upplevelser, analysera hypnosövningar, berättelser om tidigare liv m.m. Men nästan ingen vetenskapsman vågar ta sig an dessa frågor på sett seriöst sätt av rädsla för att hamna vid sidan av det akademiska fältet. Därför tittar man helst åt ett annat hål när frågorna kommer på tal, alternativt hittar på någon krystad bortförklaring av värdet med ett djupare engagemang. Att inte ifrågasätta den vetenskapliga världsbilden är också en ideologisk fråga (se bl.a. på VoF). Till sist finns knappt några pengar för att fördjupa kunnandet i dessa frågor. Stockholms Läns Landsting ger 1,3 miljarder kronor till medicinsk forskning varje år. Vetenskapsrådet ger 4 miljarder. I förra veckan spädde regeringen på med 4 miljarder extra för forskning på universitet och högskolor. Knappt en spänn ges till forskare som t.ex. vill utveckla metoder för vidare studier eller systematisera vittnesmål om vad som sker med vårt medvetande när vi dör. Men det finns en uppsjö av utomvetenskapliga böcker att läsa i ämnet, och således mycket för en sökare att botanisera i.

Det får man dock göra själv. Vetenskapen ger varken stöd eller ledning. Jag menar dessutom att det finns stor risk för att vetenskapen lurar och leder människorna på fel spår i dessa frågor.

 

Är det meningsfullt att ha barn?

Jag skall gå vidare till nästa fråga och se vad den vetenskapliga/biologiska världsbilden säger om den. Enligt det biologiska synsättet är den enda meningen med att skaffa barn att bevara människosläktet. Om du frågar runt bland vänner och bekanta och fråga varför just de skaffade barn så lovar jag att inte en enda person skulle ge dig det svaret. Om det, mot förmodan, vore någon som svarade att de skaffade barn enbart för att bevara människosläktet så vill jag trösta dem med att den uppoffringen var onödig. Den saken ordnar sig helt säkert utan din hjälp. Nej, människor skaffar barn för att fördjupa sina relationer inom familjen och för att själv utvecklas genom att följa en annan människas uppväxt. Det är en spännande resa, vilket alla kan intyga som själva gjort den. Inte alltid lätt, men utvecklande och långtifrån meningslöst. Här vill jag åter påstå att den biologiska/vetenskapliga världsbilden ger ett snurrigt svar som inte alls stämmer överens med människors intuitiva känsla av vad barnalstring har för mening. Problemet är återigen tron på att vetenskapen har ett svar utan att någon metod de facto existerar för att leverera ett sådant.

 

Lågt förklaringsvärde

Inom vetenskapen så talar man ibland om ”förklaringsvärde” t.ex. när ett värde på X skall förutsäga ett värde Y med en viss grad av säkerhet. När det gäller frågor som egentligen bygger på mänskliga värderingar så är biologens ”vetenskapliga” svar på samma frågor riktiga dåliga. Deras svar på viktiga sakers mening går stick i stäv med det människor faktiskt tycker. Detta sker i kraft av att man låtsas som att det redan finns ett vetenskapligt grundat svar. Eller också förutskickas att ett giltigt svar skall kunna ges i framtiden, men att man idag förutser att det ser ut på ett visst sätt. Men svaren stämmer inte alls in på vad vi, i våra själars, djup upplever som ”mening”.

Andliga förklaringsmodeller till både livets mening och barnafödande (och mycket annat) har ett betydligt högre förklaringsvärde. Om vi anammar dem blir även svårigheter och lidande  meningsfulla. Den springande punkten är – överlever själen döden?  Om det är så talar alla tusentals människor som berättat om om ut-ur-kroppen och nära-döden upplevelser sanning. En grundläggande princip i alla stora religioner, nämligen att medvetandet fortlever efter döden, vore också sann. Jag har själv genomgått hypnos och haft tidigare-liv-minnen som jag fått bekräftade på utlandsresor, vilket jag berättas om på denna blogg  och även skrivit om i boken Gudomlig väg. Jag helt övertygad om att människan lever flera liv, och den övertygelsen har jag fått genom personlig erfarenhet.

 

Förälskelsens makt

Den biologiska/vetenskapliga världsbilden är mycket misstänksam mot personliga övertygelser som inte bygger på vetenskapliga rön och fakta. Man menar att de är förkastliga och förklaras av dålig utbildning. Jag menar däremot att personliga övertygelser kan ha stor styrka och är viktiga för människan. Som exempel på det tar jag kärleken. Att man är kär kan inte bevisas vetenskapligt och bygger inte på logik. Det är istället en personlig övertygelse  som varken låter sig varken diskuteras eller motbevisas. Men säkert mer än hälften av all sång, musik och litteratur kretsar kring upplevelser av kärlek. Där kärleken finns, där vill människan också vara. Vad har den för mening enligt en biolog? Vi får samma svar igen, den är ämnad för fortplantning och för att bevara vårt släkte. Därefter är det tyst.

Man behöver dock inte vara förälskad för att  fortplanta sig. Även människor kan fortplanta sig utan att vara förälskade. Kärlek som grund för barnafödande är en modern företeelse som inte ens idag förekommer som grund för äktenskap i många länder.I naturen finns dessutom många andra metoder för fortplantning som inte bygger på kärlek.  Att se kärlek som endast ett medel för fortplantning är ett begränsat synsätt. Ändå är kärleken en central ingridiens i våra liv – varför?

Ja, det är återigen en central livsfråga som vetenskapen ger svar men där den egentligen inte har något svar att ge. Det du får är en portion sunt förnuft och därefter tomhet. Ändå bygger kärlek inte på rationellt tänkande utan snarast på motsatsen.

Det är tur för oss att nästan alla människor har förmåga att bli förälskade. I annat fall skulle vetenskapens företrädare förneka dess existens på samma sätt som den nonchalerar betydelsen och innebörden av andra starka upplevelser, såsom tidigare-liv-minnen och nära-döden-upplevelser.

 

Dawkins och bristen på utbildning

Richard Dawkins menar att alla människor skulle anamma den biologiska världsbilden om de bara var bättre utbildade i biologi. Den som är bättre utbildad förstår visserligen mer av naturens principer, och de förklarar mycket. Jag menar dock att de som är mest blint troende på den biologiska/vetenskapliga världsbilden är glada amatörer eller halvproffs, dvs. de supportar och stödjer livligt vetenskapens ”intressen” genom att vara verksamma som lärare eller annat, men de arbetar inte själva yrkesmässigt med att genomföra, tolka och skriva vetenskap. De saknar förmåga att fullt ut se problem med vetenskapliga modeller. Framför allt uppstår problem att skilja mellan vad som faktiskt är ett vetenskapligt rön och vad som är forskarens tolkning och resonemang kring dessa. En del har inte ens förståelse för de luckor i den vetenskapliga världbilden som fyllts ut med ”sunt förnuft”. Och att så sker är vanligt.

 

 

Comments

  1. Tack för den artikeln!
    citerar:
    ”Om du frågar vänner och bekanta om livets mening så får du helt andra svar än den vetenskapliga modellens, trots att alla värnar så mycket om just den. Vanliga svar är: vi lever för att samla erfarenheter och genom dem utvecklas som människor. Vi lever för att ta ansvar och inse, oftast genom våra egna misstag, vad som är rätt och fel. Vi utsätts för svårigheter för att utveckla medkänsla om empati med andra levande varelser (inte bara med medmänniskorna). I slutändan kan man bli vis, med vilket jag menar en intuitiv förmåga att förstå vad som är rätt och fel, bra och dåligt.”

    Frågan blir om den vetenskapliga modellen öht. skall blanda sig i den frågan? Tycker heller inte det. Många inom naturvetenskapliga området vet att de inte kan blanda in livets mening med sin profession. De har den goda smaken eller det goda omdömet sas. Jag är intresserad av naturvetenskap och har alltid varit nyfiken och ibland beundrande av nya rön man kunnat visa upp. Men då det finns vissa grenar, som försöker skapa eller propagera en livsåskådning med naturvetenskap har det grusat min beundrande syn till stor del. De visar endast en fanatisk trosföreställning eller att de fastnat i illusions bubblan. Som du säger ”fel metod levererar inte giltiga svar”, betyder mycket för att t.ex. förstå skillnaderna på en livsåskådning och vetenskaplig profession. Tack för det!

  2. Är det inte också en av vetenskapens ”sjukdomar” att den alltid applicerar ett avstånd mellan betraktaren och det som betraktas? Det är den klassiskt empiriska modellen, som alltså förutsätter existensen av en objektiv verklighet, som är separerad från oss själva.

    Vilket resulterar i att alla försök från vetenskapens (den typen av vetenskap skall sägas) att förklara meningen med livet, aldrig kan bli något annat än en mening separerad från oss själva. Att meningen alltså ligger utanför oss. Och detta vet vi intuitivt att det inte kan vara sant.

    Men samma sjukdom finns faktiskt inom den form av dogmatisk religion som hävdar en yttre Gud, som är separerad från oss själva. Där Gud alltså befinner sig på ett avstånd från oss.

    I ingentdera av dessa fall, finns meningen med livet. Den finns där när man ser inom sig själv, utan att det där avståndet appliceras.

    • Vetenskapsfilosof says:

      Det är den positivistiska synen (kvantitativ) som bygger på idén om separation, medan exempelvis den hermeneutiska (kvalitativa) vetenskapssynen förenar forskaren med det som hen undersöker.

      Alla skeptiker jag har träffat på är positivister…

  3. En sak som jag tänker på ibland är själens/medvetandets existens utanför kroppen och hjärnan. T.ex. när man dör. ”Medvetandet slocknar”, säger de vetenskapstroende tvärsäkert. ”Själen slocknar med kroppen!”
    Men om jag jämför med operativsystemet ”Windows 7” som jag har i min dator och ställer frågan, kan mitt operativsystem Windows 7 tillsammans med mina andra program inklusive saker som jag har i mina mappar, dokument, foton etc. existera utanför min dator när den går sönder? Då är ju svaret: Ja!
    Detta borde ju vara något att tänka för dessa som är så tvärsäkra.

    • Vetenskapsfilosof says:

      Man kan lagra sina dokument i ”molnet” som är ”unified field”, som Dr. John Hagelin pratar om. :) Det finns vetenskap som säger det finns mer än det rent fysiska i världen… Nu vet vi ju att Dr. Dawkins kallar allt som strider mot hans personliga uppfattning om saker och ting, det är ”pseudovetenskap” per automatik. Men för den som i likhet med mig inte ser Dr. Dawkins som ett orakel eller guru som bestämmer för människor vad som är sant och inte, så finns det andra forskare…

  4. Anders Gustafsson says:

    Frågan är felställd och svaret är som alla vet 42.

Kommentera