Vad bör ske i Syrien?

Sedan en tid bevittnar världen ett regelrätt folkmord i Syrien. Bör omvärlden ingripa militärt? Vems ansvar vore det i så fall?

Just nu är FN:s sändebud Kofi Annan i Syrien för att diskutera med doktatorn Bashar Assad. Det främsta målet är att få till stånd en vapenvila. Även om vi inte sett slutet på förhandlingarna när jag skriver denna blogg är det inget som talar för att målet kommer att uppnås. För mig känns det som att tiden för förhandlingar är förbi. Assad har bekänt färg, han har valt linje, och när man passerat en ”point of no return” så är det av hedersskäl osannolikt att Assad kommer att ändra sig.

I flera decennier har Syrien haft en hård diktatur under far och son Assad. Den arabiska demokratirörelsens lockande ideal har dock spritts även till denna befolkning. Fredliga demonstrationer uppfattas av diktaturens företrädare vara terrorism. USA har ju lärt världen att man kan göra vad som helst med dem som påstås vara terrorister, så Assad tror nog att det är en acceptabel ursäkt för regimens våld. Protesterna har brutalt slagits ner och vad som skett under februari 2012 kan jämställas med ett folkmord. Armén angriper nu sin egen befolkning, precis som i Libyen under 2010.

Syrien mer komplicerat än Libyen
Under de senaste 20 åren har folkmord har ägt rum i bl.a. Jugoslavien och Rwanda utan att omvärlden agerat. Efteråt ångrar man sig och inser att skadan kunde ha begränsats genom ett militärt ingripande. Just de gamla erfarenheterna bidrog till NATOs flygbombningar i Libyen. Varför gör man inte samma sak här?

Förklaringen är att Khadaffi uppfattades som utrikespolitiskt opålitlig vilket man inte tycker att Assad är. En annan orsak är att området kring Syrien är en säkerhetspolitisk krutdurk som exploderat alltför många gånger under de senaste 50 åren. Här finns dessutom stormaktsintressen, en skiljelinje mellan öst och väst, där ingen vill ge upp sin dominans. Militära aktioner i Syrien kan därför starta andra händelsekedjor som riskerar att hamna utom kontroll. Inte minst kan man oroas av att kärnvapenaktuella Iran är Syriens främsta bundsförvant i Mellanöstern. Medför allt detta att omvärlden bara skall titta på när folkmord äger rum?

”Två-situations-principen” för försvarbara krighandlingar
Det finns två situationer när det är försvarbart att påbörja krigshandlingar. Den ena är när man själv blivit angripen. Då är det tillåtet att försvara sig. Den andra situationen är när man ”räddar den som slagits till marken”. Varje tanke om militär aktivitet bör utgå från denna två-situations-princip. Analysen är mycket känslig och det finns all anledning att vara restriktiv. Människor tror generellt sett att man kan lösa fler problem med krig än vad som faktiskt är möjligt. Men när det är motiverat utifrån två-situations-principen så är det moraliskt försvarbart att ingripa militärt.

Det finns många krig där detta villkor inte har varit uppfyllt – faktiskt rör det sig om en majoritet. Det 2:a Irakkriget och det amerikanska anfallen mot Afghanistan och Vietnam är sådana konflikter. Det 1:a världskriget är ett annat exempel. Du kan lista dem själv – krig som inte bygger på ovan nämnda princip utvecklas i regel till odrägliga historier som aldrig vill ta slut. Andra kan finna på sina förklaringar, men jag kallar det karma. Att starta ett krig är att ta på sig ett tungt ansvar.

Andra betydligt färre krig har följt principen ovan. Det gäller bl.a. Libyen-kriget, det 1:a Irakkriget i början av 1990-talet, samt de allierades försvar under det 2:a världskriget. Här har krigen gått betydligt bättre. Jag är övertygad om att det moraliska berättigandet av krigshandlingarna medfört att framgångarna kommit. Och samma förutsättningar finns faktiskt i Syrien 2012.

Vem borde ingripa?
Assad har lärt sig tekniken att hantera trilskande och oppositionella medborgare från sin far. Han är inte tillräckligt insiktsfull för att nu – i en annan tid – ändra taktik. Det bästa omvärlden kan hoppas på vore ett uppror inom den syriska armén. Det är endast utpräglad rädsla eller terrorliknande drill som kan få soldater att beskjuta den egna befolkningen.

Om någon skulle ingripa militärt, vem borde då agera? Jag menar att ansvaret främst faller på länderna runt omkring Syrien. Dessa länder som dock borde få en slags garanti, eller ett skydd, från västvärlden. Jag är förvånad över att arabländerna upplevde så lite praktiskt ansvar för folkmordet i Libyen trots att det vara araber som dödades. Istället fick NATO ingripa. Det innebär nog tyvärr att arabländernas beredvillighet att göra något i Syrien också är begränsad.

Jag befarar att folkmordet på kort sikt kommer att fortsätta. På längre sikt är diktaturen dömd till undergång. Övergreppen mot civilbefolkningen har gjort Assad omöjlig i omvärldens ögon, och det skulle inte förvåna mig om han hamnar inför krigsrätt till slut.

Comments

  1. Ja, Syrien är ett svårt fall. Vad bör göras? Och vad kan göras som inte förvärrar problemen?
    Sedan undrar jag lite smått? Är det en bred opposition som gör uppror eller är det någon eller några nationella minoriteter som gör uppror mot den arabiska majoriteten? Jag tycker att det saknas information om befolkningen i området där striderna äger rum.

  2. Svårt som inget annat. Om beskjutningen och dödandet kunde upphöra på något sätt så skulle det finnas ett visst hopp om en positiv utveckling. Men hur kan det hända? Ja kanske Assad blir slagen av att ta ansvar om elendet ändå och vänder blad?

  3. Kjell GH says:

    Jag tror att USA inte har några humanitära skäl att gå in i Syrien endast imperialistiska. Israel är mycket rädda för Syrien som samarbetar med Iran, om Israel skall anfalla Iran måste Syrien avväpnas. Den motståndsficka som finns i Syrien är enligt många en teroriströrelse stödda utifrån med bland annat Al Qaida och Iranska, CIA, Pakistanska agenter. Saudierna är också där och infiltrerar.
    Det Syriska folket är inte hjälpta av en utländsk ”hjälpare” Det blir som i Libyen, Irak och Afganistan. Det hela handlar om imperialistisk intrigmakeri och det är sorgligt att en klok och mycekt intelligent man som Robert har sådana synpunkter om Syrien. Demokrati vad är det? Vem bestämmer om vad som är Demokrati? Arabiska eller Europeiska folk.

  4. Agneta Nolrin says:

    Angelägen fråga det som händer i mellanöstern och särskilt Syrien nu. Men om man ska gå in och stjälpa en sittande regim måste man inte veta att något bättre kan ersätta det befintliga så att folket inte drabbas av mer kaos och otrygghet? Eller är det ett nödvändigt ont i ett övergångsskede?

    Hur kan en demokrati fungera i en omgivning som inte erkänner individens rätt till och ansvar för sig själv och sitt liv?

  5. Jag håller med om att man bör ingripa militärt i Syrien men dessvärre lär det inte ske…

    Sedan måste man vara medveten om att det tar tid att gå från en brutal diktatur till en blomstrande demokrati… Det går aldrig på 1 år eller ens i närheten av det…

    Ett inbördeskrig är inte heller positivt på kort sikt…

    Finland har haft inbördeskrig 1918 och det är fortfarande ett sår där… Det är först de senaste 10-15 åren som man börjat granska segrarnas agerande kritiskt… Spanien är ett annat exempel… Man har bl.a. stulit barn så sent som på tidigt 1970 tal och detta vill inte Spanien ta i idag… Alltför många mäktiga är inblandade…

    Libyen kommer nog reda ut sina problem men räkna med att det tar tid… Kanske 10-15 år…

    Turkiet borde gå in och säkra delar av Syrien längs gränsen med understöd av USA….

    Ryssland och Kina skulle knappast ingripa militärt, det kan dom inte. Syrien har ingen gräns mot Ryssland… Dom har gräns mot Turkiet, Irak, Jordanien, Israel och Libanon samt kust mot medelhavet…

    Ryssland kommer inte skicka soldater till Syrien, det kommer Kina inte heller göra…

    Däremot kan dom sannolikt inte

  6. Däremot kan dom sannolikt agera mot USA och Väst på annat sätt…

    Samtidigt minskar möjligheten om EU, USA och arabvärlden är eniga… Då har man alla mot sig…

  7. I en av era böcker (Robert) så står det att Saddam Hussein hade förlorat makten om världen agerat med mjuka metoder istället för med krig… Det är inte ni som säger det utan anden…

    Jag kommer inte ihåg i vilken bok det är men det handlar om Irak…

    Däremot kommer jag ihåg att jag reflekterade över att jag inte köper resonemanget… Man kan dessvärre inte bekämpa monster på ett fredligt sätt… Gandhi hade aldrig lyckats stoppa Nazisterna för dom hade mördat honom direkt…

    Britterna hade många brister och svagheter i sitt indiska styre, absolut… Fast dom var ändå förhållandevis civiliserade…

    Jämför med Tyskar, Belgare och andra Europeiska kolonialherrar… England var outstanding…

    Dom har dessutom fortfarande stor glädje av det genom samväldet som ger dom kanaler in i många f.d. kolonier.

    Länder som styrs av monster Syrien, Nordkorea m.fl. är mycket svåra att påverka…

    Vore intressant om du kan svara…

    • Robert Hahn says:

      Just det. Kriget störtade Saddam Hussein kvickt, men därefter följde 10 år av krigstillstånd. Flera miljoner människor har dött. Och eländet är inte slut än! Med andra metoder hade diktatorn kunnat störtas på ett betydligt smidigare sätt och utan detta lidande och monstruösa kapitalförstöring. Men hur gör man då? Läs i Den rena källan så får du se.

      Det finns massor av exempel på att monster störtats med fredliga metoder, och att till synes hopplösa situationer gått att lösa. Se bara på apartheid-regimens fall i Sydafrika. Omvärldens engagemang och intern opposition ändrade faktiskt på situationen. Om man börjat bomba landet ad modum Irak kanske det inte ens hade varit ordning och reda ens idag. Den fredliga lösningen innebar också att Sydafrika gick stärkt ur krisen. Det kan man inte precis säga om Irak.

      Du har en poäng i att man inte kan lyckas i ett icke-vålds-politik mot en helt ociviliserad fiende. Därför måste man välja metod efter situation. Principerna har jag berättat om i våra böcker samt i två av mina bloggar, där jag i båda fallen tyckt att militära aktioner är påkallade. I Irak var de inte påkallade det utan anfallet byggde på lögnen att Saddam Hussin planerade ett anfall mot västvärlden med hjälp av massförstörelsevapen. Kriget startades den gången av rädsla, och det är ett dåligt skäl till att påbörja ett krig. Skall man leda världen måste man ha mer is i magen och stå mer stark i sig själv än vad Bush gjorde den gången.

      När det finns det då ett sakligt skäl att starta ett krig? Den frågan har jag diskuterat i två bloggar. Den första om Libyen och den andra och Syrien. Läs dom!

      • Naturligtvis är rädsla den djupaste förklaringen till att starta ett krig. Men jag tror inte att orsaken till att USA anföll Irak var den direkta rädslan att Saddam skulle anfalla väst medelst massförstörelsevapen. Det var bara en planterad förevändning att ta kontroll över Iraks oljetillgångar. Det är alltid viktigt att ha en bra förklaring för folket.
        Jag läste just en bok av John Perkins: Confessions of an Economic Hit Man. En verklig ögonöppnare.
        Vad säger andevärlden om trovärdigheten hos mainstream media?

        • Jag tror aldrig att västvärlden kommer att agera militärt mot Syrien.
          Afghanistan anföll man för att kunna dra pipelines genom den södra delen. Irak anföll man för där finns olja. Libyen anföll man för där finns också olja. Syrien kommer man inte att anfalla för där finns ingen olja.

  8. Robert jag kritiserade inte dig…

    :-)

    Jag håller helt med om att USA misskött Irak från början till slut och att det var en mycket tveksam invasion.

    USA klarar inte av att förvalta andra länder idag. Man har misslyckats i både Irak och Afghanistan till ett mycket högt pris…

    Även för USA även om priset för irakier och afghaner blivit ännu högre…

    Massor av amerikanska soldater har fått betala ett oerhört högt pris och USA har satsat 100 tals miljarder dollar på 2 hopplösa krig…

    Afghanistan hade gått att förändra om man gjort allt rätt från början men det kunde inte USA. George W Bush är en av USA:s allra sämsta presidenter i historien…

    I Afghanistan borde USA låtit FN ta över, utsett en hög representant (förslagsvis ngn från Finland eller dylikt) dvs ingen USA lakej…

    Nu är Afghanistan nog kört…

  9. Afghanistan hade inte angripit USA direkt men man understödde Usama Bin Laden som låg bakom attacken… Dessutom vägrade man att lämna ut honom…

    Jag anser faktiskt att Afghanistan deltog indirekt i attacken genom att skydda Bin Laden efter denna attack.

    Därmed inte sagt att USA hanterade Afghanistan på ett begåvat sätt. Inte för inte kallas Afghanistan för the graveyard of empires… De senaste 120 åren har 3 av världshistoriens största imperier misslyckats med att säkra landet trots enorma ansträngningar… På 1890-talet misslyckades Britterna, på 1980 talet var det Ryssarnas tur och på 2000 talet misslyckades USA och Nato…

Kommentera