Minnen från tidigare liv 3

Lever vi flera liv? De flesta människor förkastar idén utan djupare funderingar. För andra är reinkarnation en trosuppfattning eller en spekulation. Ett fåtal har försökt gå till botten med frågan genom att under hypnos återkalla minnen från tidigare liv. Men hela vägen fram till personlig övertygelse kan man bara komma om detaljer ur minnesbilderna bekräftas genom historiska källor.

Nu fortsätter berättelsen om hur jag själv arbetade med att bekräfta minnesbilder av att som tysk soldat ha blivit dödad under 1:a världskriget.

I slutet av 1990-talet hade sökandet gått in i ett mer passivt skede. Jag hade ett namn – Franz Muller – och staden Dusseldorf eller Munchen. Allt pekade på Munchen. Två gatunamn som framkommit under en seans med min fru Marie-Louise flera år tidigare visade sig vara huvudgator i Munchen.

Under en annan medial seans ställde jag faktiskt frågan rakt ut om jag växte upp i Munchen eller Dusseldorf och fick en motfråga:
-Var känner du dig mest hemma?
Jag behövde knappt tänka en sekund – svaret var Munchen.

Jag fick också en slags inre bekräftelse under en mellanlandning i Munchen. När flygplanet sänkte sig ner över det gröna landskapet fick jag märklig hemkänsla. Det här området betydde onekligen något alldeles speciellt för mig. Jag bestämde mig förstås för att försöka stanna en dag i sta´n nästa gång jag var ute och reste i Europa.

Det fanns också minnesbilder – eller scener – att falla tillbaka på. Jag marscherade med ett gevär över axeln i en stad i lätt blå uniform och med pickelhuva (hjälm med spets) på huvudet. Marie-Louise hade i en seans sagt att jag dog vid Somme, och min minnesscen från dödsögonblicket visade märkligt nog på frodig växt frodigt gräs i Ingemanslandet. Jag blickade ner mot två gröna dungar i en mindre dalgång med något som glänste i mitten. Kan det ha varit floden Somme? Ja, i så fall måtte den ha varit bra smal just där. Några meter kanske. Med tanke på den kopiösa förstörelse av landskapet som uppkom under slaget vid Somme så måste detta ha varit tiden före den 1 juli 1916.

I boken Själars samband (1999) berördes det tyska livet flyktigt. Marie-Louise fick medial kontakt med den syster i det tyska livet som jag tydligen stod väldigt nära. Systern var viktig.

Besök i Munchen
En chansen att besöka Munchen uppkom ett halvår senare. Jag tog flygbussen ner till centrala Munchen och uppsökte Sonnenstrasse. Här bodde jag absolut inte i det tyska livet. Sonnenstrasse var en paradgata för överklassen. I det tyska livet var jag snarast av lägre medelklass, och gatorna var ganska trånga. Jag spekulerade i att namnet kunde ha förväxlats med Sommerstrasse, som låg en bit bort. Jag promenerade dit och fann en gata som stämde mycket väl överens med min minnesbild av hemgatan i det tyska livet. Jag fotograferade ivrigt men därefter var det dags att ta sig tillbaka till flygplatsen.

Ytterligare ett par minnesbilder från det tyska livet hade framkommit med tiden, och jag kan idag – 15 år senare – inte säga exakt när de dök upp, mer än att jag har detta nedtecknat någonstans i mitt arkiv. Det kan också hända att jag nämnt saken i någon av våra fyra andliga böcker. Men i en scens – jag minns den som en stillbild – står jag i 15-årsåldern på en ganska smal gata med flerfamiljshus som är lätt högerkrökt och där det längre fram finns ett kyrktorn. I en minnesfilm sprang jag som ungefär 7-åring från en gräsmatta framför ett vitt hus som såg ut som en kyrkogavel längs en stadsgata. Jag skulle hem för att äta. Efter att ha sprungit en stund tog jag till vänster in i en port, sprang en våning upp där jag visste att min familj bodde. Någonstans i trappan slocknade filmen. Den var cirka 10 sekunder lång.

Det betydde att jag letade efter två kyrkor när jag gick runt i Munchen, varav båda skulle ha nära till hemmet i mitt tyska liv. Nu går jag händelserna något i förväg, jag passar här på att berätta att jag fyra år senare förstod jag att det rörde sig om samma kyrka. Den hette Ursulakirche.

Jag hade nämligen lyckats spåra Franz Mullers systerdotter som fortfarande var i livet. Hon berättade att gräsmattan utanför Ursulakirche var traktens lekplats ända in på 1920-talet. Idag har kyrkan en annan färg men fotografier i Munchens stadsarkiv visar att den var ljust vitmålad kring förra sekelskiftet, när min minnesscen utspelade sig. År 2006 kunde kunde jag alltså, i mitt nuvarande liv, promenera precis samma väg. Det var 250 meter från kyrkan till hemmet. Jag tog in till vänster i porten på Occamstrasse där familjen Muller bodde – på första våningen – ända fram tills Franz var i 13-14-årsåldern. Då flyttade man till tvärgatan, Haimhauserstrasse, precis vid den den högersväng som jag mindes från stillbilden. Tornet i minnesbilden torde dock ha tillhört den gamla flickskolan som låg mitt emot Ursulakirche.

Krigsarkivet hade ”nyckeln”
Hur hittade jag då familjen och platsen där de bodde? Jo, jag passade på att ta ytterligare en dag i Munchen under en utlandsresa ett år senare. Det var i april 2003 som jag återvände till Sommerstrasse, men den här gånger kändes platsen tyvärr inte helt rätt. Jag hade studerat mina fotografier. Miljön stämde, men jag saknade kyrkan. Jag kom dessutom att tänka på att mediet som givit mig namnet Franz Muller berättat att familjen bodde intill ett grönområde med träd. Här fanns inget grönområde utöver mindre gräsmattor. Alldeles intill Sommerstrasse flöt istället den breda floden Isar, som jag inte alls hade något minne av.

Missnöjd och tveksam bestämde jag mig då för att chansa – jag tog mig till militärarkivet i Munchen och, på stapplande tyska, begärde att få se akten för en Franz Muller som skall ha dött vid Somme på västfronten före den 1 juli 1916. Arkivarien frågade efter födelseåret. Jag räknade baklänges och angav början av 1890-talet. Han log smått och sade att inte många från Bayern dog på västfronten då. Dessutom var Franz Muller är ett mycket vanligt namn i den tyska armén.

När jag väntade inne på militärarkivet så trodde jag faktiskt att spåret efter mitt tidigare liv skulle ta slut där. Istället blev det tvärtom. När arkivarien kom tillbaka så berättade han glatt att han – bland ett 30-tal Franz Muller – endast funnits en som var från Munchen, som dog under 1:a världskriget och som hade ungefärligen den ålder jag uppgivit. Den rätta identiteten borde alltså finnas i hans hand.

Men stämde detaljerna? Franz dog intill den franska staden Montauban den 21 juli 1915, som ligger vid floden Somme. Tid och plats var mitt ju prick – det stämde med Somme, dels stämde tiden före 1 juli 1916, och dels stämde uppgiften att han dog på sommaren när allt torde ha varit grönt och fortfarande ganska vackert på västfronten. Sommaren 1915 pågick ett ställningskrig i området med få regelrätta slag. Det stämde också med min dödsscen.

Jag skrev ner uppgifterna om familj och hemadress och hoppade in en taxi. Mitt flyg hem skulle gå snart. Familjen bodde i Schwabing, som för 100 år sedan var ett inflyttningsområde och konstnärstillhåll. Jag stannade vid hemadressen Haimhauserstrasse 11 och fotograferade medan taxin väntade. Visst, här fanns den smala gatan, kröken åt höger och tornet längre fram. Nu föll också uppgiften om ett näraliggande grönområde med träd på plats. Inte långt från hemmet låg den jättestora Engelska Parken. Gamla kartor visade att den fanns även för 100 år sedan.

Nya spår
Ja, på flyget hem den här gången hyste jag tillförsikt. Jag hade onekligen fått napp, och en mängd nya ledtrådar tonade upp sig. Det fortsatta arbetet kom att förlöpa längs två spår. För det första gällde det att ta reda på omständigheterna under vilka Franz dog, såsom de nu lät sig rekonstrueras utifrån historiska dokument. Jag läste allt jag kom över om tyska armén på Västfronten. Det var inte helt lätt. Nästan all litteratur på engelska handlade om den engelska armén. Som vanligt är det segrarna som skriver historien. En god källa var dock en ny bok Jack Sheldon´s The German Army on the Somme 1914-1916. Jag fick också en del personlig hjälp av författaren, som jag kontaktade. Andra böcker handlade om striderna vid Montauban, som dock mest fokuserade på slaget vid Somme ett år senare.

De två absolut bästa vägarna till att återfinna platsen för Franz Mullers sista minuter i livet var dock inte böcker. Den första bestod i de tyska skyttegravskartorna, som numera går att köpa på CD-skivor via engelska källor. Varje område längs fronten var genomsatt av skyttegravar i (oftast) tre successiva rader. En viktig uppgift för motståndarnas underrättelsetjänster var att klargöra exakt hur de var organiserade. Även om inte ett spår av de gamla skyttegravarna finns kvar idag så är det alltså möjligt att i detalj staka ut var de förlöpte.

Den andra källan bestod i krigsarkiv. En stor del av de tyska krigsarkiven från 1:a världskriget förstördes under det 2:a världskriget, men turligt nog utgör Bayern ett undantag. Jag förstod snart att befälen förde ytterligt detaljerade anteckningar över hur arméen rörde sig och var organiserad. Arkiven ville dock sällan lämna ut något via post, kanske endast om man hade en väldigt specifik fråga. Kort sagt – det blev att resa till Munchen igen för att söka i dessa arkiv.

En annan linje var att få fram mer detaljer om Franz familj och uppväxten i Munchen. För detta ändamål började nu konsultera en skicklig släktforskare, Eva Fintelmann, som bodde i Munchen. Hon tog snabbt reda på att Franz hade tre syskon. Den viktigaste var systern, som bara var ett år äldre. Heureka! Franz hade verkligen en jämnårig syster! Dessutom fanns en fem år äldre bror som också kallades ut i kriget. Familjen hade till sist ett sladdbarn som dog i unga år.

Det visade sig vara svårt att spåra nu levande släktingar till Franz Muller. Den tyska lagstiftningen skyddar levande personer bättre är den svenska, och jag var ju ingen släkting till familjen. Eva Fintelmann lyckades dock till sist via en finurlig metod. Hon finkammade kyrkogårdar och korsläste med vilka som angivit sig som sörjande i motsvarande dödsannonser i tidningarna. Mer om det i nästa blogg!

Nästa gång skall jag också berätta om hur det gick när jag ännu en gång reste till Munchen för att söka vidare i både krigsarkiv och på de gator där Franz lekte som barn. Turligt nog står de hus där Franz bodde i fortfarande kvar. Inget har rivits. Men en del problem i sökandet uppstod av att gatunamnen numrerades om i början av 1950-talet. Jag skall också berätta om något som inte står i någon bok, nämligen hur jag upplevde ”remote viewing” – alltså att medvetandet kan förflytta sig till andra platser – när jag i minnet försökte rekonstruera hur Franz lägenhet såg ut.

Comments

  1. Intressant läsning. Även för en nyfiken skeptiker. Har själv under livet haft ett par ”märkliga synminnen” som kan tolkas om man så vill. Det jag funderar på är om det finns någon mening med själavandring eller vad vi vill kalla det, eller om det bar är något som ”är”. Har ni fått någon förklaring om det?

  2. Meningen med själavandring är att utvecklas och lära sig mer saker…

    Ingen lär sig allt på ett enda liv…. Åtminstone inte vanliga människor… Det finns ett undantag enligt deras böcker… J K…

    Dessutom får man så som man skördar…

    Bete dig illa och så småningom så kommer skörden…

    Nu är det visserligen inte Robert som svarar men jag har läst deras och har deras 4 böcker…

    Meningen med livet är att utveckla kärlek till allt och alla…

    Jag har en bit kvar…

    ;-(

    • Ingvor Lowes says:

      Sedan tonåren har jag lyssnat på Jazzmusik och alltid haft en längtan till New Orleans.
      När det äntligen blev av i 50årsåldern kände jag vid landningen att jag var HEMMA! När jag sen vandrade omkring i Franska Kvarteren ”hittade” jag, visste hur det skulle se ut runt nästa gathörn, och kände mej speciellt hemma nere vid Missisippi-flodens strand.
      Senare fick jag veta i en seans att jag bott i ett ruckel vid stranden,varit älskarinna åt och mamma till ett barn med en advokat i stan på 1800talet. Har inte lyckats få veta mitt namn eller närmare detaljer.
      Vet ej om jag var svart eller vit heller.
      En dag kanske jag får veta….

Kommentera