Minnen från tidigare liv 1

 

Lever människan flera gånger? Det är en andlig fråga som ofta återkommer. Här börjar en serie på fyra bloggar om mitt eget  sökande efter tidigare liv. Det mesta materialet finns publicerat i min och hustrun Marie-Louises fyra andliga böcker. Den sista bloggen innehåller dock sådant som jag inte berättat tidigare.

En tro på återfödelse finns i två stora religioner, hinduism och buddhism. Vi vet också att den fanns i den tidiga kristendomen. Tanken på återfödelse rensades dock ut ur Bibeln när kyrkan blev mer betydelsefull efter de tre första århundradena e. Kr. Observanta läsare pekar dock fortfarande på flera passager i Nya Testamentet där rensningen tycks ha misslyckats. Då och då antyds att vi skall födas igen på jorden. Men det är en annan historia.

 

Minnesfilmer

Många människor får korta minnesbilder från tidigare liv i form av en halvgenomskinlig film som spelas upp för deras inre syn ett par gånger under sitt liv.  De flesta förtränger sådana upplevelser och glömmer bort dem. Andra tar vara på dem och frågar sig själva – vad är detta?

Det lär finnas ett minst ett 15-tal berättelser om tidigare-liv-minnen som kunnat bekräftas. Ett sådant fall är Jenny Cockrell som i sin självbiografiska bok Sökandet efter mina barn från tidigare liv beskriver hur hon tidigt dog som mor för en stor barnaskara men som föddes åter och sökte upp sina barn (som då förstås var mycket äldre än hon själv). Bekräftelsen var personlig och bestod i att dela minnen med sina barn från en tidigare inkarnation som ingen annat kunnat ha.

En mer beskrivande bok är Helen Wambach´s Liv före livet som bygger på intervjuer av ett stort antal personer (750 stycken) under hypnos. Den ger en del tankar kring varför i återföds i en viss situation och tillsammans med vissa människor. Detta är nämligen minst av allt en slump. Jag skall berätta mer om det i en senare blogg. Men att Jenny Cockrell föddes helt nära sin gamla familj blir snabbt logiskt för den som läser Liv före livet.

 

Återfödelsens mening 

När min fru Marie-Louise utvecklade sin medialitet 1996 framkom det tidigt att återfödelse är en bärande princip för hela naturen. På så sätt kommer våra själar att vara i en process av ständig utveckling som annars hade varit svår eller omöjlig att uppnå. Vår själ, som efter vårt nuvarande liv så småningom kommer att ta boning i en ny kropp, lagrar således vissa minnen. Sparandet är fragmentariskt men gäller händelser som varit särskilt viktiga för oss. Hjärnan å andra sidan lagrar i princip allt som sker, men fungerar mer som en datamaskin.

Den är vår själs minnesfilm som alltså kan börja spelas upp fastän vi är i livet. Den är annars avsedd för tillbakablickar när vår själ är i ett icke-kroppsligt tillstånd mellan liven. Det är genom dem vi får vår identitet som fri själ när hjärnan dött. Det är också genom våra själsliga minnen som vi under många liv utvecklar komplicerade själsliga egenskaper. Hänsynstagande, medlidande och empati är exempel på sådana egenskaper. Utan att själv ha blivit utsatta för lidande har vi svårt att spontant känna medkänsla med andra som lider. Utan att själv ha drabbats av sorg kan vi ha svårt att förstå vad sorg betyder för andra.

 

Personligheten formas

Att känna medlidande med andra och spontant vilja hjälpa människor i nöd är ingen själsklarhet för en outvecklad, ung själ. För den som levt många liv och har egna erfarenheter av utsatthet är detta å andra sidan en självklarhet. Och själva meningen med återfödelsen. Spontana reaktioner, sympatier och självklarheter i vårt reaktionsmönster kan mycket väl förklaras av erfarenheter från tidigare liv. Minnen från tidigare liv gör sig sällan påmint som tankar och idéer vi överväger intellektuellt utan som sympatier och reaktionsmönster som ter sig självklara och därmed är ”en del av vår personlighet”.

Olösta konflikter från tidigare liv kan mycket väl påverka vår nuvarande livssituation. Det vore av stort värde om psykologin förstod detta. Men psykologin erkänner enbart händelser från vårt nuvarande liv som källa till psykiska låsningar. Det betyder att en del hel i människans psyke inte kan bli föremål för terapi. Jag vet dock att det finns psykologer som i sin terapi utgår från att konflikter som tycks obegripliga för oss kan härröra från tidigare liv. De går förstås inte ut öppet med saken.

 

Min första minnesfilm

Mitt intresse för detta ämnesområde föddes av att jag själv fick se en minnesfilm. Jag arbetade mycket som vetenskapsjournalist under slutet av 1980-talet och under första halvan av 1990-talet. Det gällde ett flertal dagstidningar inklusive A-pressens tidningsbyrå samt veckotidningen Året Runt. Det betydde att jag stundom fick böcker för recension. En bok som kom med posten hette Tidigare-liv-upplevelser av Raymond Moody. Där beskrevs en metod för självhypnos för att man skulle kunna aktivera minnesfilmer. Metoden bestod i att man genom avslappning försatte sig själv i ett ytligt hypnotiskt tillstånd och med viljan skulle föras genom ett vackert landskap över en bro – väl på andra sidan kunde vad som helst hända varvid en minnesfilm kunde slås på.

Marie-Louise och jag beslutade oss för att prova den här övningen. Jag hade faktiskt inga förväntningar alls. Men så snart jag kommit över till andra sidan av den tilltänkta bron hände något dramatiskt och överraskande. Såsom på en genomskinlig film – i färg – såg jag mig själv under en solig dag marschera i militär uniform med ett gevär på axeln på en stadsgata. Jag kunde i begränsad utsträckning styra blicken. Jag minns att jag tittade åt sidan och fann att vi gick 6-8 personer bredd. Min tankeverksamhet var inte helt bortkopplad när jag befann mig i filmen. Jag beslöt mig för att med viljan titta på framförvarande soldat för att avgöra något i uniformen som kunde visa vilken armé jag befann mig i. Jag såg en hjälm med en spets uppepå, något som jag idag vet kallas pickelhuva. Efter den noteringen stannade filmen. Den pågick i cirka 10 sekunder, om ens det. Upplevelsen hade en mycket tydlig verklighetskänsla. En dröm känns helt annorlunda. Jag var inte åskådare utan befann mig mitt i scenen med en blandad känsla av stolthet och osäkerhet på vad jag höll på med.

 

Att nysta upp historien

Jag gick raka spåret till Focus uppslagsbok för att slå upp ”uniformer”. Armén jag befann mig i gick lätt att hitta. Mitt minne hade fört mig in i Tysklands armé under 1:a världskriget. Jag har också ett minne av att uniformerna var blåaktig ton, och det är ju inte så självklart i ett krig när de flesta uniformer är grå.

Det här skedde cirka 1993 och händelsen finns ytligt beskriven i boken Klara svar från andevärlden. Jag kom inte så mycket längre förrän 3 år senare. Vid ytterligare en självhypnos fick jag en uppleva några korta scener ur ett annat liv, som fattig bonde i Rumänien, men det låg uppenbarligen längre tillbaka i tiden.

Ett minne som jag många år senare skulle arbeta vidare med var tråden från den allra första ”film”-upplevelsen. Skälet är att jag lyckades nysta vidare i historien. Hur det slutade beskrivs i boken Gudomlig väg från 2007. Egentligen borde jag dock, bara genom den första filmen, ha kunnat komma lite längre än jag gjorde 1993. Men det förstod jag inte förrän 13 år senare. Pickelhuva användes bara under den första delen av kriget och blå uniformer hos infanterister borde ha fört tanken till den syd-tyska bayerska armén. Men mer om det i nästa blogg som kommer om en vecka.

 

Vetenskaplig kritik

Mitt sökande efter tidigare liv-minnen pågick mellan 1993 och 2006 och var en spännande och personligen mycket berikande resa. Jag försökte spåra och bekräfta det tyska krigarlivet och ett annat liv från norra Italien som jag fått minnesbilder av undre lätt hypnos. Berättelsen ovan är upprinnelsen till det första sökandet. Jag tycker själv att jag kom väldigt långt i att bekräfta dessa identiteter, men framgången krävde en hel del pusslande och resande i Europa.

Men mitt sökande har i vetenskapliga kretsar bedömts som farliga. Det är inte så att alla är förtjusta i att det mänskliga tänkandet bryter nya fåror – eller, som i detta fall, explorerar tusenåriga trosuppfattningar. Medlemmen i Kungl. Vetenskapsakademin KTH-filosofen Sven Ove Hansson har i raljerande och förlöjligande ordalag kommenterat mitt ovetenskapliga beteende när jag beskrivit och försökt gå vidare med dessa saker. Han menar att tron på sådan pseudovetenskap bottnar i dålig forskarutbildning på universitetet, där han påstår att min och Marie-Louises andliga verksamhet varit förlagd. Hansson är ju grundare av den kvasivetenskapliga tyckarföreningen Vetenskap och Folkbildning vars systerorganisation Humanisterna också kritiserat mig i fördummande ordalag. Dess framstående medlem Hans Iwan Bratt har, på fullt allvar, argumenterat att jag inte bör tillåtas att vara yrkesverksam som narkosläkare enbart på grund av att jag tror på återfödelse. Det vore att praktisera kriminell särbehandling, men sådant bekymrar förstås inte en sann ”Humanist”.

Inkvisitionen finns fortfarande men idag är det ateisterna som håller i taktpinnen.

Comments

  1. Samtal med Gud kom väl ut 2007? Åtminstone min bok som var första upplagan… Klara Svar kom ut 1997…

    I övrigt håller jag med dig… Sverige är ett mycket intolerant samhälle idag… Om man inte delar den politiska och mediala elitens uppfattningar vill säga…

    Man kan ha synpunkter på politiska partier inklusive SD… Deras vurmandet för den judiska apartheidstaten är inget jag sympatiserar med men i en demokrati måste man respektera yttrandefriheten…

    Man ska inte ägna sig åt lögner, halvsanningar, hets mm… Dessvärre är det precis vad etablissemanget gör… Man ska inte heller tolerera organiserade trakasserier av valmöten vilket skett mot SD 2010…

    Visst finns det en hel del personer inom Sd som man kan ha synpunkter på fast i en demokrati så ska man bemöta andra med sakliga argument… Inte med negativa värdeomdömen utan sakligt innehåll…

    Verkligheten kan man inte vinna över i längden…

    För övrigt undrar jag om ni skriver på någon ny bok nu och när den i så fall kommer ut… Det är drygt 5 år sedan sist…

    • Robert Hahn says:

      Tack Jonas. Jag skrev fel årtal, ”Klara svar från andevärlden” kom ut 1997 och ”Gudomlig väg” 2007. De fyra böckerna i serien speglar tillsammans 10 år av våra liv och vad medialiteten betytt för oss. Den har betytt mycket för andra också, det vet jag. Alla brev vi fått (ett par tusen under 15 år) vittnar om det.

      Det jag aldrig förstått av kritiken mot dessa böcker är – om man inte gillar dem, varför läser man inte andra böcker? De som kritiserar tycks känna ett slags samhällsuppdrag att trampa ner det man själv inte sympatiserar med, istället för att förstå att andra finner ett värde i det man själv inte uppskattar. I synnerhet gäller detta trosuppfattningar. Detta är en negativ aspekt av det svenska samhället som jag inte trodde fanns innan jag började med dessa böcker. Jag kommer att fortsätta att bekämpa den intolerans varpå Sverige tyvärr tycks vara en avancerat exempel.

      Vad gäller nya böcker så har vi sedan några år hälsoproblem i familjen så orken har inte räckt till några nya böcker. Jag har sedan ett år ett halvfärdigt manuskript på en roman med vissa andliga förtecken som jag vill slutföra när jag får tid. De fyra böckerna som hittills kommit ut känns dock som en avslutad serie.

      Ett observandum är dock att vår äldsta dotter givit ut en riktig fin diktsamling på förlaget Fri Press.
      Den heter ”Någonstans på en pärlgrå bro”. Jag skall snart lägga ut information om den på http://www.hahnbooks.com snart.

  2. Blir ledsen när jag läser att er fantastiska bokserie kanske är avslutad.
    Känns nästan som om föreningen ”Vetenskap och Folkbildning” har vunnit,
    då du säger att du ska fortsätta bekämpa föreningen istället för att
    fortsätta ett så unikt och viktigt arbete.

    • Robert Hahn says:

      Jag kommer att hålla ett vakande öga på VoF men agera främst mot intolerans, som även omfattar schatteringar i samhället utanför VoF. Man kan säga att den föreningen snarast är toppen på ett isberg av intolerans. Det är idag omöjligt att göra akademisk karriär och samtidigt ha en känd andlig trosuppfattning. Jag kunde aldrig tro att det är så när jag började som läkare , men tyvärr förhåller det sig precis så. Här finns en repression. Just därför berättar ingen vad han/hon har för trosuppfattning. Inom den akademiska världen det absolut så att förutsättningen för en akademisk befordran är att man är ateist. Detta förutsätts detta när man arbetar som medicinsk forskare, annars betraktas med som en smått opålitlig avfälling.

      Att bokserien tog slut är dock en mer komplex historia. Viktigt är förlaget där vi hade våra böcker, Energica, såldes till ett annat större förlag med föga intresse för andliga böcker. Man lade helt sonika ner nästan alla andliga titlar och ville inte trycka om våra böcker heller. Därför håller de nu på att ta slut och går knappt att få tag på längre. Men vem vet, en dag kanske inspirationen, tiden och möjligheterna kommer tillbaka. Så länge får andra ta vid med bokskrivande.

  3. Agneta Norlin says:

    Läser dina bloggar med stort intresse jag tycker de är intressanta, genomtänkta och välskrivna! Bra att du jobbar för mer tolerans och verklig ”vetenskap”. Jag tycker debatten om andlighet och tro är intressant och det finns verkligen många sidor detta som behöver belysas och sättas i sitt sammanhang. Tro som används som ett sätt sätt att slippa ta eget ansvar för hur man ser på saker och hur man tar ställning i tex etiska frågor är ett problem som jag ser det och det gäller ju även om tron är en icketro (ateism). Jag ser en fara med all form av organiserad tro och andlighet kan bli en begränsning för individen att gå vidare och ta lärdom av det som händer i ens liv och förändra sin trosuppfattning. Samtidigt behöver man få dela saker med andra. Den här konformiteten är väl vad som utmärker det vetenskapliga etablissemanget också. Det blir viktigare att inte tycka alltför annorlunda än gruppen men det begränsar ju också framåtskridandet, det blir trögrörligt . Presenterar man något som gör att ”massan” måste ändra sitt sätt att se på saker så får man rejält motstånd kanske blir man tom utfrusen .

    Sen tänkte jag på en annan sak som synliggjordes i filmen Play av Ruben Östlund som visas just nu på bio. Många tolkar den som rasistisk fast jag och fler med mig ser en skildring av ett problem från flera synvinklar och egentligen inte offer kontra förövare utan ett komplext ”problem”. Jag tänker att det hänger samman med att många har ett tabu mot rasism och därför skärmar av och inte kan se problemets komplexitet för att man bara vill ”ha bort det” (rasismen). Men då förmår man inte se sin egen delaktighet i den här väven heller. Undrar om det är samma slags tabu-tänk som präglar VoF:are och andra som blir paniska motståndare mot alternativmedicinska idéer eller tankar om reinkarnation etc?

  4. ”Inom den akademiska världen det absolut så att förutsättningen för en akademisk befordran är att man är ateist.”
    ————————————-
    Är icke detta en sak som är speciellt för Sverige? Har för mig att många av de mest ansedda vetenskapsmännen i USA och Storbrittannien är troende. Det är lite granna av DDR- stämning i Sveriges akademiska kretsar, tycks det mig.

  5. Macula Transfer says:

    Hej!

    Jag funderade på utgivningsalternativ och då på gamla Egmont Richter förlag,
    numera Damm, men det ägs av ICA-koncernen precis som Energica via Forma
    Publishing Group. Nå detta kanske skulle kunna vara ett alternativ till förlag när
    krafterna återvänt: http://www.novaforlag.nu/ i Lund.
    Ett annat alternativ vore kanske att gå via Egmont Tidskrifter som ger ut tidningen
    Nära? Den dagen, den glädjen!

    Mvh,

  6. Håller med Rune. Det verkar vara speciellt Sverige, kanske några andra länder också? Vet inte riktigt varför, men kan ju bekräfta att på de arbetsplatser jag varit är det nästan likadant i många fall oavsett om det är akademisk värld eller inte. Det är enklare säga att man är atesist, för då får man lite snabbare förståelse och förtroende hos omgivningen till skillnad om man skulle säga att man tror på Gud eller andeliv. Om man säger öppet att man tror på Gud eller andeliv har jag förstått, är allmänna uppfattningen att man vill göra sig märkvärdig. Varför det blivit så vet jag inte. Däremot om man pratar med människor privat är de flesta väldigt nyfikna på andliga frågor. Så jag undrar varför det finns en sån dubbel syn ( officiell och privat ) på det? Att inte det har normaliserats att man är tillåten tro på vad man vill när det gäller andlighet? Att inte ens vissa utbildade människor har den öppna synen tycker jag är sorgligt.

  7. HundensHusse says:

    Den ‘vetenskapliga’ intoleransen är inte rolig. Men samtidigt finns det en poäng med dom. Jag tror på Gud etc, men när Helige Ande i Hahns böcker bara fokuserar på att deras dotter fått autism som en sorts ‘läxa’ till dom, varför inget om att autism var OTROLIGT ovanligt före 1980?

    Många har förbättrat och t.o.m botat ADHD-barn och autistiska barn genom att lyda naturens – enkannerligen Guds – lagar. Autism har trots allt varit ovanligt i ursprungsbefolkningar, men är på explosionsartad frammarsch över världen, tillsammans med resten av knasiga sjukdomar, ADD, ADHD, diabetes, gluten/laktosöverkänslighet osv osv.

    Det senaste är att många barn blivit omedelbart med sekretin, men jag tror att i grunden är det den katastrofala förstörelsen av magsyra som är ansvarig för en JÄTTESTOR del av sjukdomar som osteoporos, glutenallergier, MS, vaga sköldkörtelproblem osv osv. Skulle inte Helige Ande – om han kanaliserat genom nån alternativhälso-människa som var HELT EMOT ‘kemikalievanvården/BigPharma’ – snarast ha sagt att ‘titta på nätet, Autism kan botas’, det är en fysisk sjukdom. (Vilket jag själv tror.)

    Jag har oxå kanaliserat, även sånt som jag inte visste själv, men jag undrar hur mkt som kommer från OSS. Skulle M-L Hahn o Robert vara helt unika i det att just DE tar emot den rena källan, det finns många som säger samma sak och har helt andra budskap…

    Jag är HELT för andlighet, men…att Sverige är mer ‘hjärntvättat’ i oandlighet än andra länder, betyder inte att vi inte ska vara kritiska OXÅ…

  8. Hej Robert!

    Vad hände med artikel nr 2 som skulle komma ca en vecka efter den första artikeln? Tack för ett intressant skrivande!

    /M

    • Robert Hahn says:

      Jag ar helt enkelt varit överlupen med deadlines och utlandsresor under senaste månaden, men fortsättntingen kommer! Först blir det dock en blogg om spetsforskning inom 1-2 dagar.

  9. Macula Transfer says:

    Hej igen Robert!

    Jag skrev tidigare om Damm förlag. Ser nu i gårdagens (2011-12-29) exklusiva reklamsort Sverigehäftet att de lever under namnet Livsenergi 20575 Malmö. Jag tycker det är oerhört märkligt att Forma kan vägra återutgivning av era böcker med tanke på vilka titlar Livsenergi erbjuder. Likväl anser jag det vara värt ett försök när tiden är mogen att kontakta Livsenergi i hopp om utgivning av kommande böcker!

    Gott nytt år!

  10. Hej,
    Tack för dina intressanta, genomtänkta och välskrivna inlägg. Är ny besökare och redan hunnit igenom mycket på bloggen.

    Jag har en fråga och den må vara amatörmässig. Jag har alltid haft intresse för reinkarnationer/tidigare liv. Så länge jag kan minnas har dagdrömmeri och fantastier upptagit en hel del av min vardag. Jag lärde mig kontrollera detta som kanske 9-åring..annars skulle jag aldrig lyckats lära mig något jag fann ostimulerande i grundskolan. När du skriver att metiden för självhypnos kan vara att förställa sig gå över en bro och där på andra sidan kunde vad som helst hända. Men…hur vet jag att det som händer i mit huvud inte är bara mina egna fantasier/egenproducerad film? jag är inte skeptisk mot metoden här, utan försöker helt enkelt att urskilja filmen från mitt huvud från vad som skulle kunna vara något helt annat mycket viktigare.

    /CC

  11. bernt liljegren says:

    Markus säger att Jesus sagt att Johannes Döparen var den återvände Elias.
    BL,

Kommentera