Jag vill ha Palme tillbaka!

Det är 25 år sedan Olof Palme sköts till döds. När han levde var jag aldrig särskilt förtjust i honom trots att Palme onekligen var en statsman av internationell kaliber. Orsaken var att han hade ett svekfullt beteende mot sina politiska motståndare som inte var särskilt prydsam.

Olof Palme Foto: SVT Bild

Olof Palme Foto: SVT Bild

Men idag vill jag ha Palme tillbaka. Jag saknar hans orädda rätts- och fredspatos och tydliga ställningstagande mot våld och förtryck. På den tiden trodde jag att det var självklart att framstående politiker hade sådana egenskaper. Men där hade jag fel.

Idag jagar Moammar Khadaffi sitt eget folk med flyg och stridsvagnar och skjuter vem som helst på gatorna. Hans agerande har dessutom hamnat i skymundan för jordbävningen i Japan. Tur för honom. Stridigheterna kan knappast hålla på så länge till. Jag vågar inte tänka på vad som kommer att hända med dem som velat få bort diktatorn för att Libyen skall kunna bli en demokratisk nation.

Sverige vågar inte fördöma detta. Våra politiker är märkbart tysta. Man vill inte heller erkänna Libyens oppositionsregering och hjälper på så vis den hänsynslöse diktatorn. Kanske har man gått med på något uttalande i EUs samlade regi, men det tycks inte som om Sverige lagt två strån i kors – inte ens verbalt – för att gynna frihet och demokrati i Libyen. Samtidigt har vi, helt smygande, utvecklats till krigförande nation i en konflikt (Afghanistan) som inte tycks kunna vinnas med militära medel.

Jag hoppas att orsaken till tystnaden är rädsla. Politikerna är oroliga för att i framtiden inte få importera olja från Libyen om man är alltför öppenhjärtlig. Alternativet är man upplever ett folks kamp för att få bort en diktator som ett internt problem. Det är det förstås inte. Det är just i den här stunden Libyens demokratiska krafter behöver stöd.

Jag undrar hur Palme hanterat den här situationen. Jag är övertygad om att jag då känt större stolthet över att vara svensk.

Palmes död engagerar förresten fortfarande massor av tyckare och förstå-sig-påare. De flesta tycks ”förstå” att stormakter eller någon terrororganisation varit inblandad. Man säger att det tankemässigt är helt osannolikt att en halvkriminell person på sta´n drabbas av mördarlust när han oväntat får syn på en ”tolvtaggare”. Jag trodde att mordet på Anna Lindh visade att så visst kan vara fallet, men när Palme diskuteras så avfärdas den tolkningen fortfarande som otänkbar av landets främsta besserwissers i kriminologi.

Comments

  1. Egon Larsson says:

    Är överens med Dig om att man saknar en Palmes oräddhet och franka fördömanden i termer som ”satans mördare”. Han drog sig tex inte för att brännmärka USA:s bombningar av Hanoi juldagen 1972 i termer som associerade till kända händelser som vi alla känner avsky för (Treblinka, Orador etc), något som gjorde supermakten ursinnig. Att detta och många liknande djärva (och möjligen – med tanke på möjliga konsekvenser – vårdslösa) ställningstaganden kunde motivera att han kanske hamnade på en hemlig dödslista är väl inte så overkligt att tänka sig? Bevis härför saknas självfallet, men vi har ju sett flera exempel på att avlägsnande av för supermakten oönskade ledare/regeringar faktiskt utgör näst intill officiell utrikespolitik hos denna världspolis. Så vad skulle Palme säga om Kadaffi och dennes övergrepp på sitt eget folk?

    • Hej Egon! Tack för din kommentar. Kadaffi har en militär/milis som tycks skjuta på vem som helst, och han representerar en regim vars enda legitimitet kommer av brutalitet. Jag tycker att en svensk statsman kunde ha sagt något om allt detta. Men man sade ingenting när det var som mest kritiskt. Nu kanske man uttalar sig, i så fall försiktigt och i konformitet med EU och FN. Jag är inte stolt över tystnaden.

Kommentera